I närmre en vecka har jag sovit som en kratta och vaknat med ett tryck över bröstkorgen.
Detta pga att jag råkade skicka in en ofullständig låneansökan till min bank och sen stoppade huvudet i sanden av panik. Sådär effektivt skulle man kunna säga.
Calle sa till mig att jag skulle ringa banken istället och boka ett personligt möte.
Smidigt och bra, inga problem eller hur? Om man inte ha en telefonskräck av rang.. och sen låter bli att berätta för sin fästman om HUR jobbigt det känns.
När jag väl gjorde det så tittade han oförstående på mig:
"Alltså Anna, du kunde ju exempelvis be mig ringa istället."
"Mjahaja.. Kan du tänka dig det då?" (förutsätter att andra tycker det är lika jobbig som jag att ringa.)
"Självklart."
Så. Då var det hur världen. Det här med kommunikation funkar ju riktigt bra!
Så tillägger han:
"Ja, jag kanske måste säga till dom att du är ett bokstavsbarn, annars tycker dom nog att det är himla märkligt att det är jag som ringer."
Hmmm..
Det behövdes inte och nu har vi tid på torsdag kl. 10.00, trycket har lättat lite men nu går jag runt och känner mig som en skurk. Hur sjukt är inte det?
När det hade lagt sig kom vi på att det kan vara en bra sak att skicka in en
hindersprövning också.
Annars spelar det ju som ingen roll hur mycket pengar vi får låna av bankjäveln.
/Anna.